måndag 30 november 2009

Bistrot Paname (Hagagatan 5, 08-314338)

You know him you love him! Ytterligare ett gästinlägg från en talangfull skribent:

Man kommer in och ser att det stämde. Vilket? Jo, att man där inte kunde boka bord, för det är ju ganska fullt. Ändå tänker man att det är lite konstigt att man kan se exakt hur fullt, ljuset är nämligen en aning skumt. Innan man hinner vänja sig vid detta har man dock gott fram till bardisken och bett att så snart som möjligt få ett bord, man rentav böjer sig fram och ropar till hovmästaren, som ju egentligen inte är någon hovmästare, utan tvärtom bara en av de få som arbetar på restaurangen. Man tänker: antingen är han kock, bartender, ägare, eller servitör, eller så är han alla fyra. Precis så tänker man. I vilket fall som helst så har han hört en, ja, varför skulle han inte det? Han är ju inte direkt långt borta, tvärtom står han helt nära, ja, så nära att man skulle kunna andas honom i ansiktet, vilket man också gör. Men även om han hade varit långt borta skulle han ha hört, för ljudnivån är låg. Nästan för låg. Det där sista tänker man lite argsint, och kanske var det därför - alltså som kompensation - som man ropade.

Väntetiden för ett bord, får man veta, sträcker sig absolut inte mer än till halvtimmen, men förmodligen heller inte så länge, snarare rör det sig om några minuter, kanske sekunder. Man nickar otåligt och beställer dricka. Drickan formligen häver man - halvt på skoj, halvt på allvar - i sig. Ändå hinner man inte dricka upp helt, ens bord är nämligen färdigställt och man har faktiskt redan blivit ledd dit. Fast det är inte därför man inte hinner dricka upp, det beror mer på att vinet är alldeles för svårsmält, det är en enda enorm vindruva i munnen, ja, man kan nästan känna foten som försöker trampa sönder druvan, det är en ganska hårig och stark fot som haft sönder mången frukt i sina dagar, men just denna vindruva är tydligen omöjlig.

Nu har man förvisso beställt mat. Man talar franska, inte bara för att det är på detta språk man blir bemött, utan också för att det får en att sträcka på ryggen en aning extra, man nästan står upp, man har nästan klättrat upp på bordet, man har nästan sträckt ut armarna och hyllat sig själv i ett litet tal. Eller?

Maten kommer in ganska snabbt, det är kanin och ugnspotatis med tillhörande rotfrukter, samt en sås man inte minns kryddorna i. Timjan? Rosmarin? Det kan kvitta, ja, det man minns är att potatisen var hård. Man minns hur man förbannar detta. Ja, den smakar som potatis gör när den har legat i ett kylskåp över natten. Åtminstone är detta vad man tror, helt säker kan man dock inte vara, man skulle aldrig drista sig att ge sig på dito i ett sådant läge, det vore inte hederligt, det vore som att gå in på banken alldeles innan stängning och göra en insättning på en oerhörd summa pengar i femtioöringar med smuts på båda sidor, ja, det är inte ens femtioöringar, det är femcents-€. Man mumlar i alla fall någonting om denna potatis, man mumlar att man ångrar att man inte tog besöket när det serverades musslor - vilket tydligen bara är vissa dagar - men man lugnas då fint av att personalen är snabb med vatten, påfyllning av vin, smekningar på axeln. Smekningar på axeln? Detta kan väl inte vara ett kriterium? Hände det ens? Man minns inte.

Men ack, vad är detta? Osttallriken är snålt tilltagen, både vad gäller kvalitet och kvantitet. En skål sallad bredvid, ja, jo, förvisso, alltnog och alltmedan. Men detta kompenserar till exempel inte att brien inte är mogen, vilket är lätt att upptäcka bara genom att se hur den närmast kanterna, inte i mitten - och dessutom ganska motsträvigt - veckar sig när man klämmer på den. Vinet servitören rekommenderade till osten är i varje fall gott. Kanske inte värt 120 kr/glaset, men ändock gott.

Kort sagt en helt okej restaurang.